När en idé har fötts inom mig
Så försöker jag att vänta en tid innan jag börjar formalisera och strukturera upp den. Idén får vara just en idé innan den blir en plan som förhoppningsvis går att utföra. Den måste få mogna, utan struktur annars riskerar det att bli för “trång”. Idén blir bakbunden redan innan den har fått någon riktig chans.
Strandvandraren går jag och när på just nu. Det är vår, senvår. Jag har gjort lite drömanteckningar i min strandbok. Kollat lite på kartor, googlat på gränsen mellan Norge och Ryssland där jag hittat den absolut nordligaste stranden under mitt äventyr. Beställt den perfekta bilen för ändamålet. Som jag inte ens provkört. En fyrhjulsdriven Audi S5 cabriolet. En grå sådan. Med grått tygtak som förhoppningsvis ska vara nedfällt mestadels. Just det. Googlade lite på Norgeväder också. Det regnar tydligen i snitt 20 dagar av 31 under julimånad längs den norska kusten. Men har man bestämt sig så har man bestämt sig.
Jag har inte ägnat så många tankar
Den senaste månaden åt äventyret som väntar. Mitt arbete har tagit mycket fokus och engagemang. Men en sak har ändå hänt. Jag njuter vanligtvis väldigt mycket av att vara ensam. Merparten av mina största ögonblick har jag nog bara delat med mig själv. Är inte helt säker på om det är bra eller dåligt. Det sista året har jag spenderat flera månader effektiv tid i ensamhet i mitt hus på Fårö. Det skaver alltid lite i början. Det är kallt i huset, tar tid innan vedspisens glödande värme besegrat kylan i alla vrår. När jag släcker den sista lampan på kvällen så är det mörkt. Inte lite mörkt utan helt. Helt. Det finns inget ljus någonstans överhuvudtaget. Känner mig alltid lite utsatt då, precis när jag ska somna. Den första kvällen. Inte rädd, men utsatt. Naturens naturliga ljud kliar ovant i hörselgångarna som är bortskämda med artificiella ljud från staden. Den Gamla Staden som jag bor i annars. Men sedan, efter den andra dagen utan mänsklig kontakt. Då njuter jag. Njuter av att vara en del av det som är runt omkring. Av att låta vädret styra min dag, speciellt vinden. Som är stark här.
Jag strosar längs den 4 km långa sandstranden Norsta Auren i stort sett varje dag. Nästan, nästan alltid utan något på överkroppen. Jag vill att vinden, solen och regnet ska slå igenom min hud. Så att jag känner. Samtidigt som mina fötter berör sanden. Som i sin tur blir berörda av sanden. Då är Mr Beachwalker redan hemma. Men det som har hänt handlar inte om min ensamnjutande. Utan om det omvända. Jag börjar bli mätt på att umgås med mig själv. Lite så där som när man avnjutit en avsmakningsmeny som varit för bra. Så bra att de sista tre rätterna orkade man egentligen inte få ned. Okynnesnjutningsmådåligtsedanätande. Ungefär så känns det, jag har fyllt kvoten med ensamhet för en tid framöver. Varför ska jag då ge mig iväg 4-5 veckor varje år ända tills jag är gubbe på riktigt. Ja. Det är väl det jag ska ta reda på.
Just det, förberedelser
Min plan har hela tiden varit att planera så lite som möjligt. När detta skrivs så är det ungefär två veckor kvar innan jag åker. Jag har inte ens skrivit en lista över allt jag måste ha med mig, och mestadels också köpa in. Förutom tält. Jag är värdelös på att sätt upp tält. Så jag har hittat ett som man bara kastar ur bilen så vecklar det upp sig självt. Undrar bara hur man får ihop fanskapet när man ska iväg sedan. Så. Förberedelserna är minimala. jag har fortfarande ingen aning om hur många stränder jag ska beträda i sommar. Eller hur långa de är. Eller var de ligger. Men just nu liggen en Strand i den mossgröna 70-talssoffan på Fårö och känner tillförsikt. Och en barnslig upprymdhet. Det är från just den soffan bilden ovan är tagen ifrån.