Idén

IMG_2932Fårö är platsen där allt faller på sin plats för mig vanligtvis

Allt blir lite klarare och skönare när jag befinner mig på ön vid ön. Nu ska jag både mot och medvilligt gå i exil under de fyra somrigaste, men också den mest trånga veckorna. Hyra ut mitt Strandhus i den lilla byn Skär som ligger nära Strand. Väldans nära Sveriges vackraste orörda sandstrand.

N o r s t a A u r e n

 

Fårö är allt jag vet och kan på somrararna. Det är precis då jag tycker om mig själv lite som mest. När jag vänder något förmodat dåligt till något väldans bra. Jag vill ju egentligen vara kvar på Fårö, hur kan jag toppa det? Precis då kommer jag på att jag varken är någon av mina smeknamn längre. Tuppen, Uppen, Myggen, Strand Buffy eller ens Buggi längre. Jag är Strandvandraren. Eller The Beachwalker som jag heter på anglosaxiska. Idén, eller han, föddes på Nai Yang beach i Thailand vintern 2012/2013. Stranden i Nai Yang som kränks av jättestora flygplan ungefär var 10:e minut. Herr Strand blir The Beachwalker så snart han beträder en sandstrand utan strumpa. Helst ska han också ha färdats till stranden i en bil utan tak. Idén om att uppleva och beskriva alla sandstränder av magnitud längs den Europeiska kontinenten. Eller. Strandhybris…

Flight to Nai Yang

Men det började ungefär tvärtom

När jag i småskoleåldern varje sommar åkte på charter med min store lillebror och mina föräldrar som kallas Faffar och Farmor. Så var jag inte ute efter strand. Trots att vi hette Strand i efternamn. Solen var för stark, sanden brände och det värsta var smörjningen. Det var kletigt och allmänt jävligt och så missade man alltid någon kroppsdel. Till exempel ena underbenet. Så jag höll mig helst i det svala, dunkla hotellrummet. Läsandes Tintinalbumet som vi helt ceremoniellt fick inhandla på Arlanda klockan 5 på morgonen varenda gång vi skulle åka. Jag läste Tintinboken som vi kallade den, väldans, väldans sakta. Stannade vid varje bokstav för att inte urvattna läsandet, så att jag skulle kunna läsa den 50 gånger till istället för att ligga på stranden. Tintinboken lästes samtidigt som jag lika sakta åt ur min “Flygfrakt” som vi köpte på planet. Ceremoni även där. Minns att jag sparade Foxcitronkolorna till sist. De höll länge tappert motstånd mot salivens nedbrytande effekt. Så. Jag var en Strand som inte gillade strand.

Det vände nog med Naxos

Den grekiska ön nära Santorini, med milslånga sandstränder så sandiga att nästan allt sandpapper som säljs i Europa kom från dessa stränder. Första gången jag var där var med hon som senare blev mor till min dotter. Minns att vi gick länge på stränderna som var nästan helt folktomma. Ibland till och med utan tråd. Det var spännande, jag var lite yngre än hon den där som senare blev mor till min dotter. Vi stannade på små tavernor och tog ett surt glas vitt vin som var så gott att hälften vore nog. Då var hon nog lite Sankta Helena för mig. Några år senare var hon inte det. Då återvände jag själv till Naxos, eller inte själv riktigt. Jag var där med min då 2-åriga dotter Madelene, nyseparerad. Minns att jag grät en kväll när Madelene hade somnat. Jag var ung, 24 år, med stora drömmar och ambitioner. Klockan var sju på kvällen och jag kunde inte ens gå ut och äta eftersom hon redan sov. Fängslad i en vitkalkad cell med ett barn som var helt beroende av mig. Ur de väldans dåliga, inbyggda hotellhögtalarna ovanför sängborden ljöd George Michaels svullna stämma med snyftaren “If I can’t make you love me”. Jag kände mig ensam, utsatt, med ett allt för stort ansvar på mina axlar. Men det gick bra, väldans bra. Vi hade det fint tillsammans och jag åkte hem med en stark förvissning om att jag skulle bli en okej halvtidspappa. Kärleken till min dotter besegrade min unga frihetstörst.

Beachwalker Naxos

Jag återvände till Naxos många gånger med Faffar och Farmor och lite olika flickvänner. Men även helt ensam. Totalt har jag varit där 25-30 gånger nu. Och varje gång så strosar jag strand efter strand. Upptäcker nya saker varje år. Där lades nog grunden till att jag numera mer är en Strand. Min dotter Madelene, som är lite liten på bilden som är tagen på Naxos 1995 eller 1996, har ärvt pappas strandvandringstörst.

Hemmastränderna är träningsstränder

Inser jag nu. Hållplatser på vägen mot målet. Naxos, Sudersand, Nai Yang och Norsta Auren är mina hemmastränder som jag aldrig kommer att lämna. Men nu är det dags för fd Herr Strand, nu The Beachwalker, att upptäcka och trampa igenom nya stränder. Nämligen alla sandstränder som är längre än två kilometer längs hela den Europeiska kontinentkusten. Alla jag kan hitta i alla fall. Från gränsen mellan Ryssland och Norge i norr till gränsen mellan Grekland och Turkiet i söder.

10 Comments

    • Tack, hoppas vi kommer att strosa på många stränder tillsammans min bästa lillStrandwalkare…

  1. Flott blogg. Ønsker deg lykke til med prosjektet som virker både spennende og inspirerende!

  2. (Skrev en kommentar som försvann. Försöker igen:)
    Bäste Mr Beachwalker: Väldigt fin och läsvärd text – bästa förutsättningar för inspirerande och poetisk bok när det är dags för det. Instämmer för övrigt helt med behovet av långsiktighet och långsamhet.

    Hälsar Gunhild

    • Tack Gunhild. Bokidén har börjat ta form. Var svårt att veta innan jag gav mig av vad det egentligen handlade om. Behovet av Strandvandra, hur det skulle ta sig uttryck i bokform. Men nu har jag en grundidé att börja jobba utifrån. Nu ska den få växa till sig ett tag innan den får ta fast form. Vet i alla fall att den kommer att innehålla. Plast…

      /Snart på Fårö Beachwalker…

  3. Inget kunde vara lämpligare och trevligare än att se dig som medlem i Beach Walking Society! Finns även på FB. Ditt projekt är verkligen super och vi har Örnahusen-Sandhammaren som hemmastrand a propos artikeln i Ystad Allehanda. Följer gärna din fortsatta walk.//Hans

    • Hej Hans, vad glad jag blir! Visste inte riktigt att det fanns likasinnade, vore kul att ses och dela lite tankar och stränder någon gång.

      • Instämmer. Var finns du i geografin? Själv bor jag i Örnahusen, några km norr om de stränder du avslutade (?) säsongen med nyligen. Är av och till i Stockholm och träffar mina vuxna barn varav ett (Jessica) hanterar BWS´ hemsida.

    • Hej Hans, vad glad jag blir! Visste inte riktigt att det fanns likasinnade, vore kul att ses och dela lite tankar och stränder någon gång.

Lämna ett svar till Gunhild Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *