July 17th 2014 – Day one of beachwalking season 2014.

But first a traditional pre-takeoff breakfast:

After a quick packing – I’m off..

Men tekniken är inte det stora problemet. Det är faktiskt stränderna. Jag får sitta halva dagen och ringa alla turistbyråer från Stockholm och uppåt och fråga om lite längre sandstränder. Det finns verkligen inga relevanta förteckningar på nätet. Alls. Inser snabbt också att det finns för få sandstränder i Sverige som är längre än 2 km. Så jag sänker kravet ned till 1 km i Sverige, Norge och Finland. Det blir intressanta samtal. Alla jag pratar med är kvinnor och de är snälla. Men. Det tror att herr Beachwalker är ungefär. Galen. De tror att jag skämtar först. Och sedan.

Men efteråt kommer det lite bra mejl och jag mappar in de Beachwalkervärdiga stränderna på en stor skärm på Google Maps. Försöker säkerställa längd och sandolikheten att det är en sandstrand så gott det går.

Den första verkar ligga ungefär i närheten av Gävle och heter Rullsand och kanske lite Brännsand. Det blir första anhalten. Men först yoga hemma i Gamla Stan, grötfrukost på Nytorget 6 och sedan möte i sambandscentralen/beachcamp hos glasögongossarna på AN D.

Just det. Jag instashoppade också. Handlingslistan som jag fixade på 4 timmar såg ut ungefär så här. + färgkritor som jag tjuvköpt i förväg. Beachwalkerfinfluga tog jag med hemifrån som jag fått av mina kamratliga arbetskamrater…

Nu ser jag ljuset i tunneln. Fast satan vad det regnar just nu…

Det finns inga som helst relevanta förteckningar över sandstränder i något av länderna jag ska bevandra i sommar. Badplatser och badstränder går att hitta i Sverige, men 1 på av väldans många är sandstränder som är längre än 2 km. Det går heller inte att följa kusten i Google Earth och avgöra om det är sandstränder eller inte pga för dålig upplösning.

Nu börjar det bli kritiskt med tid innan jag loggar iväg så jag kommer att använda fyra tillvägagångssätt att lösa det hela på:

• Jag pratar med min gådragare Leijon. Han säger, och jag håller med:
• Jag kontaktar turistråden i Finland och Norge samt STF i Sverige och ber om hjälp
• Jag kontaktar folk jag känner i Finland och Norge och ber om hjälp
• Vi får be ”folket” om Strandtips.

Tipsa mig om stränder du känner till
Återkommer om hur det går, bara en vecka kvar tills Audi S5:an är så packad att hälften vore nog…

Jag och min digitala gådragare Leijon blir inte riktigt kloka på hur mycket det finns att göra med en strand. Det går att mäta den. Det går att se hur många steg man trampar på den. Det går att ta med ett litet sandprov i ett provrör från den. Det går att filma från den. Det går att ta bilder på den. Det går att träffa människor på den. Det går att träffa omänskliga människor på den. Det går att dagdrömma på den. Och så vidare.

Vi har insett en sak, Leijon och jag. Om nu The Beachwalker ändå ska betrampa så många stränder så är det lika bra att göra det ordentligt. Även om det tar tid. Eller just därför att det tar tid. Vi har beslutat att samla en massa data från alla stränder. Som vi just nu inte riktigt vet vad vi ska göra med. Men det känns värdefullt att samla den på något sätt. Och det bästa är att jag ska samla datan via en alldeles egen BW-app. Det ger mig lite hybis. Inte nog att jag kan prata om mig själv i tredje person numera. The Beachwalker har en egen app också. Som bara HAN har. 

Lite som gossen på bilden. Integritet och hybris i en upphöjd förening…

Det känns bra och rätt, det här med Strandprojektet. För er som inte riktigt vet så ska jag köra en väldans bra bil från kusten vid den norra gränsen mellan Norge och Ryssland ända ned till gränsen mellan Grekland och Turkiet. Längs med, eller nära kusterna, gärna med taket nedfällt. Och gå, gärna barfota, på alla sandstränder jag kan hitta som är längre än 2 kilometer. I etapper, sommartid. Utan att veta så tror jag att det kommer att ta minst 10 år.

Men en sak har inte känts bra alls. Det här med att jag måste blogga. Jag har svårt för många bloggar, de är ofta helt meningslösa (finns undantag, jag vet vilka ni är). Korta intetsägande texter som blandas med snygga bilder. Och osnygga bilder på fötter med sand mellan tårna där nagellacket ser finare ut än vad det oftast är i verkligheten. Det ger mig ingen eftersmak. Men Prinsessan löste det hela. Hon sa. Du ska inte blogga. Du ska logga! Skriva en loggbok över din resa som sjömän gjorde förr i tiden. Allt föll på plats, det ska bli så väldans finemang att logga. Men det får inte bli för tillrättalagt och finstämt. Jag är ett paketeringsproffs och jag vill bort därifrån. Avprogrammera instinkten att få allt att bli så ”tight” som möjligt. Det ska vara som det är på något vis, spretigt och äkta. Bra bilder, fula bilder, snygga ordvrängningar, meingar som inte ramlar riktigt rätt eftersom känslan som skapat dem är så stark. På riktigt. Där ostkanten inte hyvlas bort. Allt som är perfekt är inte bra. Perfektion dödar ibland, eller ofta, känslan. Det är mitt alibi.

Och. Eftersmaken kommer inte när man tar första tuggan.

Förberedelserna

Jag har varit noga med att förbereda mig alldeles för lite. Försökt att jobba emot alla mina instinkter att strukturera upp, förfina, planera, undersöka, nätverka och konceptualisera. Allt det jag gör i mitt jobb vill jag inte göra här. Det har varit svårt, också svårt att förklara för vänner som kommit med bra idéer att jag vill låta det här bli lite vad det blir. Men jag har i alla fall gått mycket, mycket på min hemmastrand Norsta Auren. Idag gick jag hela stranden fram och tillbaka, utan strumpa, cirka 8 kilometer. Det gick. Bra. Men inte för stortårna. Fick blodblåsor på båda två. Det är här ni kommer att upptäcka skillnaden mellan en bloggare och en loggare. En bloggare hade nog loggat ur hela äventyret med en sådan monumental motgång. En loggare tar bilen till Sudersand och låter blodblåsorna försiktigt pinas av nya sandkorn. Bilden ovan är tagen idag där jag försöker att hitta en snygg beachwalkerpose som avlastar stortårna. Har redan insett att det går inte att skriva The Beachwalker utan att låta pompös, dodgy eller löjlig. Jag gillar det redan.

Den 10 juli startar själva resan. Kanske smilar jag in i en kamera om 10 år och säger som Idol- och Lättsdännsdeltagarna alltid gör när det har gått åt helvete. Det har varit en fantastisk resa! Sedan bloggar de om den fantastiska resan. Just det där sista kommer The Beachwalker i alla fall inte göra.

Logg on! (Lite som Rock on! Fast annat)