Idag startar inte bloggen
Det känns bra och rätt, det här med Strandprojektet. För er som inte riktigt vet så ska jag köra en väldans bra bil från kusten vid den norra gränsen mellan Norge och Ryssland ända ned till gränsen mellan Grekland och Turkiet. Längs med, eller nära kusterna, gärna med taket nedfällt. Och gå, gärna barfota, på alla sandstränder jag kan hitta som är längre än 2 kilometer. I etapper, sommartid. Utan att veta så tror jag att det kommer att ta minst 10 år.
Men en sak har inte känts bra alls. Det här med att jag måste blogga. Jag har svårt för många bloggar, de är ofta helt meningslösa (finns undantag, jag vet vilka ni är). Korta intetsägande texter som blandas med snygga bilder. Och osnygga bilder på fötter med sand mellan tårna där nagellacket ser finare ut än vad det oftast är i verkligheten. Det ger mig ingen eftersmak. Men Prinsessan löste det hela. Hon sa. Du ska inte blogga. Du ska logga! Skriva en loggbok över din resa som sjömän gjorde förr i tiden. Allt föll på plats, det ska bli så väldans finemang att logga. Men det får inte bli för tillrättalagt och finstämt. Jag är ett paketeringsproffs och jag vill bort därifrån. Avprogrammera instinkten att få allt att bli så ”tight” som möjligt. Det ska vara som det är på något vis, spretigt och äkta. Bra bilder, fula bilder, snygga ordvrängningar, meingar som inte ramlar riktigt rätt eftersom känslan som skapat dem är så stark. På riktigt. Där ostkanten inte hyvlas bort. Allt som är perfekt är inte bra. Perfektion dödar ibland, eller ofta, känslan. Det är mitt alibi.
Och. Eftersmaken kommer inte när man tar första tuggan.
Förberedelserna
Jag har varit noga med att förbereda mig alldeles för lite. Försökt att jobba emot alla mina instinkter att strukturera upp, förfina, planera, undersöka, nätverka och konceptualisera. Allt det jag gör i mitt jobb vill jag inte göra här. Det har varit svårt, också svårt att förklara för vänner som kommit med bra idéer att jag vill låta det här bli lite vad det blir. Men jag har i alla fall gått mycket, mycket på min hemmastrand Norsta Auren. Idag gick jag hela stranden fram och tillbaka, utan strumpa, cirka 8 kilometer. Det gick. Bra. Men inte för stortårna. Fick blodblåsor på båda två. Det är här ni kommer att upptäcka skillnaden mellan en bloggare och en loggare. En bloggare hade nog loggat ur hela äventyret med en sådan monumental motgång. En loggare tar bilen till Sudersand och låter blodblåsorna försiktigt pinas av nya sandkorn. Bilden ovan är tagen idag där jag försöker att hitta en snygg beachwalkerpose som avlastar stortårna. Har redan insett att det går inte att skriva The Beachwalker utan att låta pompös, dodgy eller löjlig. Jag gillar det redan.
Den 10 juli startar själva resan. Kanske smilar jag in i en kamera om 10 år och säger som Idol- och Lättsdännsdeltagarna alltid gör när det har gått åt helvete. Det har varit en fantastisk resa! Sedan bloggar de om den fantastiska resan. Just det där sista kommer The Beachwalker i alla fall inte göra.
Logg on! (Lite som Rock on! Fast annat)
