
En sista finemang våffla av våffelkonstnären Per i Kongsfjord Landhandel. Jag tycker om dem jag mött här under några dagar.

Vandrar och klättrar tidigt på morgonen för att hitta Høyvika. Som är för kort och för grusig för att vara ”värdig” att trampas på av Beachwalkers fossingar:-)

Är bara tvungen att plocka en liten, liten söt korallstrand på vägen mot Tromsø. Sommarøy är väldans vacker i sommarregn

Efter en lång dag med bil och båtar, lillklättring och lillstrandvandring så är jag äntligen framme hos Dag. Trappan upp, möts av fyra små kattungar i entrén

Strandakuten. Får skarp hjälp av en snart doktor i Isbjörn, en chef oljeplattform, en landskapsarkitekt och en kattunge i jakten på sandstränder. De söker i sina databaser och kommer fram till. Just det. Man måste hitta dem manuellt…

Jag åker över 20 mil extra för att nå en strand som är för liten. Men den heter Sandstrand. Så jag måste ta den.

I Sandstrand finns det bara en gathering point. Berits Salong. Hon är väldans gullig, bjuder på kaffe, kakor och glädje. Berit har drivit salongen i 30 år. Hon verkar vara väldans lycklig här i Sandstrand.

Allt annat bleiknar när jag anländer till Bleik. Väldans finemang, till och med herr sol visar sin trötta nuna. Stranden är lång. Sanden är fin.
Fastnar i Narvik på grund av migrän och lite jobb. Men den lilla staden överraskar. Under ytan finns massor med saker som är finemang. Inte på alla sätt och vis, men på något vis…

Den vädertuktade guiden Keth hjälper Beachwalker att hitta stränderna. Han hittar och hittar och hittar. Han utstrålar värme och naturvisdom som bara en ungsint gamling kan göra. Han är också en av få som har en sett en röd älg i spegeln. Min dimmiga blick är ett resultat av medikamenter…

Utan Keth och Hedda från Turistbyrån hedda det blivit svårt det där med att finna relevanta stränder. Hedda är glad, kunnig och hjälpsam. Hon är den förste som får låna Beachwalkers franska keps. Därav den stolta blicken månne…

Kabinbanan Narvik är kämpegrejt! Nästan 1 000 meter över havet, det är bara, bara bedårande. Ett av 10 måsten under ens livstid.
En lång etapp helt utan Strand. Men med flera Stränder i bilen…

Sandstrandsprover från alla betrampade stränder längs den Svenska Norrlandskusten. Påminner lite om Dexters blodprovssamling från sina mordoffer…

Trofésamlingen på plats i Arjeplog inför avresan mot den norska kusten. Jag gissar på ungefär 15 burkar till annan jag är hemma igen den här etappen.

Tunnlarna är lite otäcksamma till en början. Smala, dåligt belysta. Men efter ett tag grottar man inte ned sig i det och känner sig lite välkommen in i det dunkla.

Broarna är smäckrare, nästan lite mänskligare på något sätt här i Norge. Speciellt när de känns lite sådär på sniskan.