I meet Vegard early in the morning. He is a war veteran within UN. Suddenly he says. Fuck war. He seams very humble and intelligent, I like him. Hope to meet him and his son Ola some day in the future…
The beach I think is Brusand strand
Beach TV nr 2. Fat screen.
When I have walked the beach for 3 kilometers I realize. This is the same beach I walked yesterday. Moronwalker. 6 kilometers in heavy sand for no reason. This is Borestranda. Again…
Brusand strand. Finally. A nice long beach but very heavy sand to walk in. I have not been here before. I think…
The glove is thrown. Time to head down to Kristansund.
Very nice roads with a view on the way to Kristiansand. The last beach in Norway is situated close by.
To many hours in the sun even for Mr Beachwalker. So, I choose to sit with the personel at the restaurant in the shadows. The pirates are close by so it feels more safe to be among others…
A glas and a cup of small coffee in front of the pirates…
Hur gick det. Frågar en del. Hur gick det med den där Strandresan du gjorde. J0 tack. Det gick bra.
Det har gått ett par veckor sedan jag kom hem. Jag har fortfarande inget bättre svar att komma med. Det var så många intryck att förhålla mig till och jag förstår fortfarande inte exakt vad jag har upplevt. Men jag ska försöka att beskriva Strandvandringen på två vis för att göra det enklare. Den yttre och den inre resan. Något jag har lärt mig av en Ove Wikström som är en av få personer som jag verkligen ser upp till. Han har skrivit en bok som heter Långsamhetens lov som jag nu i efterhand inser kanske har varit upprinnelsen till det här. Det här med Beachwalker, som en blivande doktor i Isbjörn sa till mig i Tromsø. Vi börjar med den yttre resan
Första etappen, som bestod av norra Sverige, Norge och större delen av Finland, tog 20 dagar
Jag körde exakt 599 mil ensam med min bilkamrat och njutarverktyg Essfemman (Audi S5 Cab). Den sträckan är längre än att köra bil ned till Kabul i Afghanistan, vinka till alla snälla och köra 50 mil till.
För att kompensera koldioxidutsläppen om cirka 1 ton under etappen har jag bidragit ekonomiskt till ett koldioxidreducerande projekt i Ghana av alla ställen; http://respect.se/tjanster-ny/klimat/klimatkompensation/
Jag beachwalkade 23 stränder av varierande längd. Alla klarade inte längdkravet på 1 km men fick dispens pga att de var söta eller hade roliga namn. Total Strandlängd 25,4 kilometer
Totalt gick jag 50.8 kilometer på stränder eftersom jag först måste gå och mäta stranden och sedan gå stranden tillbaka till bilkamraten. Det var inget problem den här etappen, men när stränderna börjar bli några mil långa så blir det tungt att gå långt i djupsand…
Det innebär att jag fick köra i snitt drygt 26 mil för varje strand jag skulle bevandra. Eller. Att jag fick köra 11 mil för varje Strandkilometer jag skulle avverka.
Sandproverna som jag tagit från samtliga stränder ska jag försöka ta miljöprover på för att se hur de mår. Om det går att se hur Strand mår…
Jag vann 17 nya vänner under första etappen. 4 av dem var 6 veckor gamla kattungar. Kattmammans vänskapsband lyckades jag dock aldrig knyta.
Jag har inte fuskat. Alls. En app har mätt precis alla mina förflyttningar. Däremot så tror jag att jag har missat en Strand i Lofoten. Missuppfattade turistbyrån där och trodde att Ramberg och Flakstad var en och samma Strand. Så. Jag får förmodligen åka dit nästa år igen och bevandra även Ramberg.
Den vackraste stranden var Sandfjord längst uppe i the nordiest part of Norway. Nordväst om Murmansk och Kirkenäs. Den finaste platsen låg bara några mil från Stranden, Kongsfjord. Åk dit innan ni dör.
Den inre resan kommer jag att beskriva i lite längre och lite kortare berättelser på loggen ungefär när jag känner för det. Strandtankar som uppstått under de korta vandringarna och under de långa körningarna. Lite On the road fast On the beach av han den där författaren Jack med struligt K-efternam kan det bli.
Den här loggen är inte tight, snygg och genomarbetad. Just för att jag vill att den ska återspegla hur det var. Att det var tråkigt, ensamt, fint, segt, fult, skönt, finemang, vackert och bitvis har naturen varit så vacker att jag gråtit. Det har aldrig hänt mig tidigare.
Men än någonsin inser jag att man måste passera, och kanske till och med lära sig ha det bra under tråkiga partier för att kunna ta in de som är väldans finemang. Och allt som är bra är inte snabbt. Långsamhetens lov. Men ingen regel utan undantag som snickarn sa. Bilkamraten får itche vara långsam…
Så här full av intryck var jag när jag anlände till Stockholm
Fo-toe av alla sandprover från stränderna. Från brunfulsand till korallsand. Ska försöka få någon att göra ett miljötest på dem.
Den vackraste platsen av alla. På precis alla vis. Människorna, naturen, husen, stämningen och det iskalla havet. Kongsfjord
En sann skönhet kan vara smutsigt vacker. Bilkamraten hemma. Otvättad efter 599 mil på svåra vägar. Essfemman har varit en fin kamrat på vägen…
Strandnära. Hemma på Norsta Auren Fårö. Ingen annan Strand har så stark karaktär. Dessutom är den konkav vilket är extremt ovanligt bland sandstränder. Jag rakade av mig håret och skägget när jag kom hit. Vet inte riktigt varför men det kändes rätt i stunden…
DI Weekend skriver om Strandliv. Jag är Strandliv. Och. Världens längsta sandstrand är över 25 mil lång. Tror knappt det är sandt. Däremot ser jag att de listar Norsta Auren som den bästa stranden i Sverige. Tror det är sandt…
Långsand på Hangö var långsam. På alla sätt och vis. Inge vidare, men väldans vackra trähus från sekelskiftet runt omkring. Och så satte jag min Beachshoeprint på den här grejen. Finns ingen som helst tanke bakom denna handling
Kitestranden Tulliniemi på Hangö är. Så oskön att Strandvandra på barfota att hälften vore nog. Surfarna blängde med idiotblick på Beachwalker när han trampade runt på vassa stenar i djupsand. Som tur var satte reglementet stopp på vandringen till slut
Det finns sådana här grejer i finska träd. Vad är detta för påhitt?
I Finland hittar man saker som är som de är. Gamla tågvagnar mitt i en skog. Med ett sjömärke emellan dem. Vad är detta för påhitt?
På Hangö fick man inte göra olika grejer. Det verkar dock som om några finska pojkar försökt…
Finska familjen på väg till Lappvikstrand
Lappvikstrand. Tom. Sånär på. Alltid en industriskorsten nära dig som övervakar de finska sandstränderna
Grace tar mig hem. Finnarna som varit helt omöjliga att få kontakt med under hela resan. Vinker plötsligen välvilligt från kajen. När jag åker hem…
Beachwalker 2013 närmar sig sitt slut. Jag är helt slut. Så fylld av intryck att hälften vore nog. Vilken resa! Kan jag säga med kraft bakom orden
Bilkamraten. Audi S5 Cab. Inväntar avslut och vill av först av de andra kamraterna i kabyssen. Otvättad efter gissningsvis 500-600 mil på otillgängliga vägar så är hon om möjligt ännu skönare
Och här startade det hela på för 20 dagar sedan. Det blev precis som jag tänkt mig. Och precis som jag inte tänkt mig. Nu. Ska jag fundera och se vad det här och Beachwalker ska ta vägen. 2014 tar jag nytt avstamp precis här. Med samma keps och samma jacka. En fårtacka för er uppmärksamhet…
BeachFoot sätter sin fot på en heltäckningmatta som lades in samtidigt som hunden Lajka gick in i omloppsbana. Sand hade varit väldans mycket mer finemang beträda i denna Merikievariinstund
Yyteri. Finland kan också vara finemang för en Beachwalker. Observera industriskorstenen till höger i bild. Som alltid är närvarande vid en finsk sandstrand. Och Så lugn
Och så olugn på en och samma gång. Yyteri är Ytterligheternas Strand i Finland
Finnarna själva sitter inte där Strand sitter på BikiniBar. Jag sitter vänd mot stranden och havet. Finnarna sitter bakom baren. Mot skogen. Med myggen. Vid soptunnan. Ytteriheter…
Loggen. Loggen kräver ständigt sin uppmärksamhet av Strandvandraren. Ibland är det en skön stund. Ibland är det bara väldans inte skönt att behöva forma det som varit
Kalajoki. Hör mycket gott om den stranden. Tycker inte mycket gott om den stranden…
Lohtaja. I backspegeln en vacker plats. Svårbestämd men skön på något vis. Man fick inte gå på den längste stranden pga militär. Beachwalker försökte. Det gick inte väldans finemang…
Lohtaja. Tornet signalerar hit men inte längre.
Mat på en vacker plats som rekommenderade ett boende i närheten. Merikievariin. En plats jag aldrig kommer att glömma…
Merikievariin. Går inte att beskriva. Kolla videon på loggen så förstår ni lite, lite av denna finska storhet. I det lilla…
Det är långt söderut till Östersjön och Bottenviken. Jag kör slalom mellan renarna. Ett rent nöje, rensar tankarna
Det första toalettbesöket i Finland blir just inget besök
Det är dramatisk vädermässigt längs de finska vägarna. Hagelstormen slår hårt i bilkamraten som måste sakta ned lite
Skäggets huvudstad Rovaniemi var inte riktigt så exotiskt på något sätt och vis
Jag bokar aldrig boende i förväg. Det gick ganska bra i Sverige och Norge. Det börjar mindre bra i Finland. Allt du ser på bilden är i finsk plast i min stuga mitt i skogen
Bilkamraten når den nordligaste delen av grensen mellan Norge/Finland. Den har varit en utomordentlig parhäst än så länge
Beachwalkers näbb vänder kosan söderöver nu
Det ligger en söt strand vid Grense Jakobselv som Beachwalkers badlakan trivdes finemang på
Hinner knappt anlända till Kirkenes då Johan bjuder in mig att spendera aftonen med honom, Sofie och Arnt. Det Arnte mig inte hur väldans finemang detta möte skulle bli
Det blir en fin kväll med våfflor och billigt studentvin i box på berget ovanför Kirkenes. Jag är glad över att spendera tid tillsammans med andra. Känner det nu…
Det där solögat i Kirkens påminner mig om. När fyren på Fårö välkomnar mig med solblinkningar på hösten under strandvandringarna när jag passerar själva auran…
